En thriller i Thailands övärld - Sida 21        Thai.nu - HemVi finns på Facebook

Kapitel 5




Stigen slutade när han nådde slänten och det fanns helt enkelt ingen återvändo. Han var tvungen att ta sig upp. Terrängen bestod av halvtät vegetation och underlaget var lerigt, stenigt och halt. Bakom honom hörde han hundarnas aggresiva och jaktlystna skall. Det var ingen tvekan om att de skulle slita honom i stycken om de hann ifatt honom. Träden hade för höga grenverk för att han skulle kunna klättra upp i ett, så den enda möjligheten var att fortsätt forcera uppför slänten. Den ena plasttoffeln fastnade i leran och det fanns ingen tid att ta upp den. Han sparkade av den andra och varje gång han satte fotsulorna på en sten eller vass kvist skrek han instinktivt till av smärta. Hans fötter var mörkfärgade av en blandning av lera, jord och blod och ansträngningen gjorde att hjärtat och lungorna värkte i bröstkorgen. T-shirten var dyblöt av svett och hade en stor reva på vänstersidan.

Hundarna? Var var dom? Han tillät sig andas ut bakom ett stort träd och för ett par sekunder trodde han att han skakat av sig dom. Lättnaden blev kortvarig. Deras höga skall indikerade att de nu var ännu närmare. Han var tvungen att fortsätta, men ramlade på en rot och slog i knät på en klippa så att blodet strilade ner för skenbenet. Om han överlevde detta måste det sys tänkte han och fortsatte halvklättrandes uppför slänten. Fötterna var nu i så dåligt skick att han knappt kände av smärtan längre. Han skrapade upp handflatorna varje gång han ramlade. Det gällde att skydda ögonen, näsan och tänderna. Utmattningen gjorde smärtan i bröstet så intensiv att han för ett ögonblick övervägde att ge upp och låta hundarna komma ikapp. Kanske kunde han göra illa en av dem med en sten, men alla tre? Omöjligt. Det var ju inga golden retrievers direkt.

När hoppet började övergå till ren förtvivlan insåg han att han bara hade ett femtiotal meter kvar till toppen. Där uppe fanns det ett tiotal små hus som fungerade som hotellet Hillside Retreats personalbostäder. Kanske kunde han söka skydd där?! Det var märkligt hur mycket en människa orkade när den bokstavligen kämpade för livet. Han som knappt orkat jogga två kilometer. Nu hade han klättrat två kilometer i ett ursinnigt tempo uppför en brant slänt. Dessutom barfota och blodig. När han äntligen nådde toppen kände han att han helt enkelt skulle orka mycket mer. Det gick inte eftersom han redan pressat kroppen till det yttersta i en dryg halvtimme. Hundarna var nära nu och med sina sista krafter ömsom sprang, ömsom kröp han över grusvägen och grusplanen. Tjugo meter fram till dörren. Tio…

En av hundarna hade även den nått toppen och var nu mindre än hundra meter bakom honom. Om tio sekunder skulle den sätta sina gigantiska tänder i hans kött, om inte… Han kastade sig fram mot dörren och försökte vrida om handtaget. Blodet och leran gjorde att han inte fick något grepp. Han försökte förtvivlat igen, men då öppnades dörren inifrån. Innanför dörren stog Pieter. Han hade en stor svart relvolver i högernäven som han höjde och tryckte mot Adams kladdiga panna. Pieters allvarsamma min övergick i ett grin. Ögonen lyste.

- Welcome my friend, I have expected you!

Adam såg hur Pieters pekfinger kramade avtryckaren. Så small det. Han vaknade i sin säng invirad i sitt eget lakan. Bäddmadrassen var fuktig av svett. Han rusade till toaletten och kräktes.




Left arrow      Right arrow



Kapitel:   Omslag   Ett   Två   Tre   Fyra   Fem   Sex   Sju   Åtta   Nio   Tio   Elva   Tolv   Tretton   Om Thailand